Fredagen begav sig som så att en gruppdag med jobbet avslutades med en liten fest.
jag blev i vanlig ordning för full, och vet inte riktigt hur jag tog mig hem sen på kvällen.
jag tror jag gick, en bit iaf. har något svagt minne av att någon pratar med mig och uttrycker tveksamhet över min förmåga att hitta hem, och att ta mig dit på egen hand.
Vet ej vem denna människa kan ha varit, och tror knappast människan läser detta, men tack ändå, för omtanken. Trevligt att det finns människor därute som faktiskt kan bry sig tillräckligt för att oroa sig över en överberusad människa. Hoppas jag inte var otrevlig...
Har även ett svagt minne av att bli efteråkt av en polisbil, som denna människa visst ska ha ringt för att hålla koll på mig.
om jag sen i slutändan tog mig hem för egen maskin eller om polisen skjutsade hem mig vet jag inte. jag vaknade iaf upp hemma tack o lov, grymt bakfull.
Och jag måste förändra mitt drickande
Jag ska inte säga att jag tänker sluta dricka, för det ska jag inte. Och jag dricker inte ofta.
dock börjar jag så smått inse att jag har ett problem med alkoholen, då jag alltid blir så väldigt full varje gång jag dricker. O det spelar egentligen ingen roll om jag dricker med vänner eller med jobbet. jag dricker alltid för mycket, för fort. Och antingen somnar jag, eller så... ja, blir det som i fredags.
Det var väl inte riktigt önskvärt att spendera en del av kvällen i en rök-kur, gråtandes.(Förresten, tack N, hade inte du varit där så hade det varit en oändligt mycket jävligare kväll)
Ett samtal under kvällen fick mig att tänka på saker jag helst hade struntat i att tänka på, och ju längre tid det tog, desto mer riktades tankarna in på mig själv, och mitt eget självhat.
Saken är, jag har känslor för en person på jobbet. Tankar på detta skickade ner mig i en spiral neråt, som snart landade vid tankarna om hur värdelös jag är, på alla punkter.
Det blev inte direkt bättre av att jag hade hällt i mig för mycket, och började må ganska dåligt av detta.
det slutade med att jag stog där i rök-kuren o grät.
O det har fått mig att tänka. På varför. Den här flickan är inte direkt den sortens tjej jag normalt dras till.
visst, hon ser bra ut, och har... väldigt framträdande kroppsliga attribut.
Detta är dock sekundärt för mig. fan, det är inte ens sekundärt. det finns så mycket annat som är mer betydelsefullt
Men hon är... inte min typ. Nu har jag ingen direkt typ, men... det är svårt att förklara, men jag vet, att egentligen, så är det inte en person jag normalt skulle bli intresserad av, annat än rent kroppsligt, och det kan jag bli av vem som helst, inte bara av tjejer med stora bröst eller snygga ansikten.
Hon har väl dock någonting som jag uppenbarligen dras till, och det är det fullkomligt onåbara, då hon är upptagen, och out of my leauge.
Så jag har troligtvis skapat ett intresse för den här människan, för att mata mitt sjuka behov av att ha någonting att må dåligt över.
För har jag det, så kan jag verkligen mata självföraktet precis så mycket som det vill bli matat. Och just när jag är kär i någon så kan jag verkligen tala om för mig själv hur hopplöst det är, hur otroligt det är att denna personen skulle kunna vara ett uns intresserad av ett troll som mig, en så fullkomligt värdelös och meningslös person.
Jag är ju egentligen inte intresserad. inte när jag sitter såhär, o tänker på det. Men ändå så kan jag inte låta bli att gå in på människans Facebooksida, jag håller koll på vilka tider hon jobbar, allt för att hålla liv i känslor som egentligen inte skulle existera om det inte just var för att jag behöver nånting att må skit över.
Hur jävla skadad är jag? Hur svårt kan det vara att tillåta sig själv att må bra, när man har alla möjligheter i världen till det? Jag har ett jobb jag trivs skitbra på, jag bor i en lägenhet jag trivs skitbra i. Jag har världens bästa människor runt omkring mig. Jag har inga större bekymmer.
kanske lite ekonomiska svårigheter lite då o då, men dom löser sig alltid.
Och lite sömnsvårigheter, men dom går att hantera.
Jag har ett liv som fungerar. kanske lite tomt o trist emellanåt, men det fungerar.
Jag har egentligen inget att må dåligt över.
För en gångs skull, på jag vet inte hur många år, så har jag chansen att må bra. Men jag har mått piss så länge, att jag inte vet hur jag ska hantera att må bra. Nåt saknas när jag inte mår dåligt. Eller... inte saknas, men jag är inte van vid det. jag kan inte hantera det.
Ju mer jag skriver om det desto mer skadat känns det. vafan? Hur i helvete kan man inte lyckas hantera att man mår bra?
Det låter så fel. så dumt. så... fullkomligt idiotiskt.
men så är det.
Nåväl. förr eller senare ska jag väl lära mig att hantera det. att faktiskt njuta av det, och låta mig fortsätta njuta av det, annat än korta stunder i taget.
Och som vanligt. Tack NI, för att NI finns.
Inlägg
