Så jag avslutade mitt konto på facebook.
Eller... på deras sätt, deaktiverade kontot. Det kändes bäst så.

Slippa läsa statusuppdateringar som får mig... sänkt. slippa känna saker jag inte vill känna, slippa känna självföraktet för att jag känner det jag känner, och för det jag borde, men inte kan känna.

så så fick det bli.


Och det var nog ändå dags. Det blir ju bara att man sitter där o stirrar, ändlöst, efter nya statusuppdateringar. tills... en speciell kommer och man stänger ner sidan, sänkt, tills man öppnar den igen en stund senare. and on it goes.

tyvärr är det lite väl lätt att återaktivera det igen, men... jaja. jag håller i minnet att kontot är deaktiverat, och håller mig därifrån. i hope.

well well.

Annars då. Tja, 1½ vecka utan jobb, möte idag med chefen o facket. vet inte riktigt vad som ska sägas där... men... jaja. det är såhär det ska skötas, så det är bara bra.
efter det...
dags att börja ta tag i saker.

tjipp
och välkomna till Halv Åtta Hos Mig

New beginnings

Mjaha
Så var man arbetslös.

I måndags ringer chefen på morron, och säger att vi måste ha ett möte.
På hennes tonfall, och att hon inte vill säga nåt på telefon säger mig att det inte är något bra. Jag blir direkt väldigt inställd på att beskedet kommer vara "VIT avslutar uppdraget, och vi har inget annat åt dig så vi får säga upp dig".

klockan blir strax innan 4, jag åker till kontoret, och får just det beskedet.
Tråkigt. men väntat.
Den senaste tiden har jag inte fungerat. det vet jag. jag har varit sjuk mycket, då jag inte sover så är jag trött jämnt, har kommit sent ofta, jag har inte orkat ta tag i saker, jag har glömt av att göra mycket jag ska göra... det har bara vart dåligt.
nån användare eller 2 har säkert klagat också... dumt.

men men, så är det. jag visste med mig att jag inte direkt presterade som jag en gång gjorde, långt ifrån.
Så till slut fick VIT nog, förståeligt, och valde att avsluta mitt uppdrag.

Ja, det känns väl inte jättebra, det är väl itne så att jag jublar, men, that's life
Jag kommer sakna kollegorna, dom är bra. och det är en bra arbetsplats att vara på

men, på ett sätt är det lite skönt. Jag började tröttna. Jag ska nog inte vara IT-tekniker egentligen. inte på det sättet.
Det har för det första helt förstört mitt hemmapulande.
Sen... ja jag vet inte. småsaker som gjorde att jag började tröttna. Jag tappade passionen för det. Det var inte längre ett nöje, det var ett jobb, o enbart ett jobb.

Så en nystart kan nog vara bra. Jag har ändå över 2 års erfarenhet från ett stort och väl ansett företag.
sen får man väl se, vad som blir. Jag kanske inte alls letar rätt på ett nytt it-jobb.
Just nu vet jag inget. Ja förutom att det kommer att lösa sig. förr eller senare. finns alltid jobb, jag kan börja plugga. möjligheterna är större nu.
Något jag däremot måste börja är att få ordning på mitt liv. hitta det som får mig att sova bättre, bli stabilare i humöret, sluta ha fler dalar än toppar. Helt enkelt bli lite helare i huvudet.

Så länge man har handduken med sig, så ordnar sig allt.

Tjipp
Och välkomna till Lyxfällan

ork

Jag orkar inte.
jag blir bara mer o mer slut.

sömn, ja.
o mer.

jag är trött.
jag är trött på mig själv, på samma sak, på att sitta här, på skövde, på att inte komma nånstans, på att sitta fast, på känslor, på jobb, på att inte få det jag vill ha(nej inte saker), på det här som nån har fått för sig att kalla för liv.

Liv ja... Det säger dom att man har.
Jag tycker inte det.
Jag är vid liv, jag existerar, jag finns till. Men lever. nä. .Jag vill inte kalla det liv att varje dag göra samma saker. man går upp, man jobbar, man jobbar, man jobbar, man går hem, man glor.
Om jag hade bestämt vad mitt liv hade varit, så hade det inte varit det. Jag kan inte tänka mig att om nu någon/något designade allting, denne/detta hade bestämt sig för att det här är livet.

nej... det är inget liv. det är en... grå massa. en grå, kletig massa, som rinner ur en, rinner ner, för att bubblande lägga sig till rätta i det pisstinkande träsket som är allt.
liv... jävla skitprat.
visst. livet blir vad man gör det till, och jag gör inte så jävla mycket, det ska erkännas.
Men jag vete fan inte vad jag ska göra. jag skulle vilja ge mig ut o resa.
ja. det vore trevligt. fast med någon.
men resor kostar pengar, o pengar har jag inte, o jag är dålig på att spara.
jag har dåligt med pengar för att
1. jag har en dålig lön.
dock inte jättedålig, men den är inte speciellt bra. den är i storleksordning att jag en dålig månad precis får det att gå ihop. inte alltid jag kan handla mat dock.
2. jag är en jävla klant och har gjort dåliga val, o fortsätter göra dom, så att pengarna tar slut direkt. jag lever helt klart över mina tillgångar.

jaja, det löser sig väl det med.

vad kan man mer göra för att förgylla det som uppenbarligen ska kallas för liv? tja jag vet inte. jag har inte kommit på nåt. men fram tills att jag gör det, så är det inget liv jag lever. jag finns till.

nej... det är inte så bra just nu.
det har inte varit så bra den senaste tiden.
det är saker som behöver infinna sig alternativt andra som behöver försvinna för att det ska bli helt bra, och under tiden så finns det mest förvärrande omständigheter, med vissa ljuspunkter, som man tyvärr blir bestraffad för förr eller senare. känslor som under några dar inte kan komma åt en, för att sen komma tillbaka tiofalt. saker som trots att man känner till det redan blir 100 gånger tydligare och trycker ner en i skorna, nyheter som får en att kallna, allt uppbackat av en redig dos med självförakt för att man känner sånt man inte borde känna, o inte kan känna sånt som man borde.
fan...
jag är jävligt trött på det här. på sömnlösheten, på känslor, på livlöshet, på samma sak.
på att varje morgon kämpa mig upp på en tid som inte alls passar mig, efter att ha försökt sova under en tid som inte passar mig, lägga på ett falskt leende för att sen ge sig iväg, o försöka behålla det falska leendet, eller det falska intrycket om att allt är bra, för att ingen ska förstå att det inte alls är bra.
att besvara en eventuell "hur är det" fråga med "jodå, det är fint" för att slippa påtvingade följdfrågor. för det dom flesta vill höra är just att det är bra, så behöver man inte tänka mer på det.
jag kan ge dom det, det blir enklare för både mig och dom.
dock skulle det vara skönt om svaret "det är fint" faktiskt vore sant.
just nu vill jag inget av det här. jag vill bara stänga in mig, försvinna från världen ett tag, bara sitta i mörkret, i ett hörn, nånstans i lägenheten, o bara.. vara borta från allt. men så går faktiskt inte att göra. Nej, man får dra fram jobbjag, och klistra på en falsk etikett på honom. för trots allt så är det så, det är jag som mår dåligt. jobbjag mår bara fiiiint. åtminstonne försöker jag få alla att tro det, och hoppas på att jag lyckas.


tjipp o välkomna till Bolibompa

allt snurrar, får ingen ordning på något, ett enda virrvarr av tankar, funderingar och små ondskefulla viskningar från den inre rösten. den som jag normalt kan knuffa undan efter ett tag när den har kommit. men inte nu, den är här för att stanna. iaf för tillfället.

...

jag har fortfarande inget jag kan klä i ord, ordentligt. bara skit. som jag måste lyckas lägga åt sidan.

nae... det blev inte nåt vettigt ikväll heller.
det enda jag säger just nu är att det inte är nån bra dag alls.

hmm...

Jag gick in här med något att få ur mig, men samtidigt som jag försöker bringa nån ordning på röran inne i huvudet, så velar min något trötta hjärna mellan att hitta rätt ord att skriva ner, och en vilja att gömma undan alltihop.
jag... tar nog den senare vägen sålänge, o jobbar på att få upp ett falskt... ja kanske inte leende, men iaf en fasad av att det är bättre än vad det är, och ser om jag har nån bättre koll på sakerna när jag kommer hem. då brukar den akuta tröttsnurrigheten som kommer av att dygna ha lagt sig, o man är trött, men hjärnan funkar.
iaf är jag sån, det är lättare att fungera senare på kvällen även om man inte har sovit nåt, än vad det är på dan.

tjipp
och välkomna till...
whatever. välj själva.