ork

Jag orkar inte.
jag blir bara mer o mer slut.

sömn, ja.
o mer.

jag är trött.
jag är trött på mig själv, på samma sak, på att sitta här, på skövde, på att inte komma nånstans, på att sitta fast, på känslor, på jobb, på att inte få det jag vill ha(nej inte saker), på det här som nån har fått för sig att kalla för liv.

Liv ja... Det säger dom att man har.
Jag tycker inte det.
Jag är vid liv, jag existerar, jag finns till. Men lever. nä. .Jag vill inte kalla det liv att varje dag göra samma saker. man går upp, man jobbar, man jobbar, man jobbar, man går hem, man glor.
Om jag hade bestämt vad mitt liv hade varit, så hade det inte varit det. Jag kan inte tänka mig att om nu någon/något designade allting, denne/detta hade bestämt sig för att det här är livet.

nej... det är inget liv. det är en... grå massa. en grå, kletig massa, som rinner ur en, rinner ner, för att bubblande lägga sig till rätta i det pisstinkande träsket som är allt.
liv... jävla skitprat.
visst. livet blir vad man gör det till, och jag gör inte så jävla mycket, det ska erkännas.
Men jag vete fan inte vad jag ska göra. jag skulle vilja ge mig ut o resa.
ja. det vore trevligt. fast med någon.
men resor kostar pengar, o pengar har jag inte, o jag är dålig på att spara.
jag har dåligt med pengar för att
1. jag har en dålig lön.
dock inte jättedålig, men den är inte speciellt bra. den är i storleksordning att jag en dålig månad precis får det att gå ihop. inte alltid jag kan handla mat dock.
2. jag är en jävla klant och har gjort dåliga val, o fortsätter göra dom, så att pengarna tar slut direkt. jag lever helt klart över mina tillgångar.

jaja, det löser sig väl det med.

vad kan man mer göra för att förgylla det som uppenbarligen ska kallas för liv? tja jag vet inte. jag har inte kommit på nåt. men fram tills att jag gör det, så är det inget liv jag lever. jag finns till.

nej... det är inte så bra just nu.
det har inte varit så bra den senaste tiden.
det är saker som behöver infinna sig alternativt andra som behöver försvinna för att det ska bli helt bra, och under tiden så finns det mest förvärrande omständigheter, med vissa ljuspunkter, som man tyvärr blir bestraffad för förr eller senare. känslor som under några dar inte kan komma åt en, för att sen komma tillbaka tiofalt. saker som trots att man känner till det redan blir 100 gånger tydligare och trycker ner en i skorna, nyheter som får en att kallna, allt uppbackat av en redig dos med självförakt för att man känner sånt man inte borde känna, o inte kan känna sånt som man borde.
fan...
jag är jävligt trött på det här. på sömnlösheten, på känslor, på livlöshet, på samma sak.
på att varje morgon kämpa mig upp på en tid som inte alls passar mig, efter att ha försökt sova under en tid som inte passar mig, lägga på ett falskt leende för att sen ge sig iväg, o försöka behålla det falska leendet, eller det falska intrycket om att allt är bra, för att ingen ska förstå att det inte alls är bra.
att besvara en eventuell "hur är det" fråga med "jodå, det är fint" för att slippa påtvingade följdfrågor. för det dom flesta vill höra är just att det är bra, så behöver man inte tänka mer på det.
jag kan ge dom det, det blir enklare för både mig och dom.
dock skulle det vara skönt om svaret "det är fint" faktiskt vore sant.
just nu vill jag inget av det här. jag vill bara stänga in mig, försvinna från världen ett tag, bara sitta i mörkret, i ett hörn, nånstans i lägenheten, o bara.. vara borta från allt. men så går faktiskt inte att göra. Nej, man får dra fram jobbjag, och klistra på en falsk etikett på honom. för trots allt så är det så, det är jag som mår dåligt. jobbjag mår bara fiiiint. åtminstonne försöker jag få alla att tro det, och hoppas på att jag lyckas.


tjipp o välkomna till Bolibompa