Everyday takes figuring out how to live
Sometimes it feels like a mistake
Sometimes it's a winner's parade
Delight and angers
I guess that's the way it's supposed to be

PLEASE HEAL ME, I CAN'T SLEEP!
THOUGHT I WAS UNBREAKABLE, BUT THIS IS KILLING ME!
CALL ME, EVERYTHING, MAKE ME FEEL UNBREAKABLE!
LIE AND SET ME FREE!

I feel the fear takes hold
Afraid this hell I create is my own
Calm my franticness, I can't take it anymore
This used to be my own world
But now I've lost control

PLEASE HEAL ME...

Chasing leftovers
Under the fading sun
Searching for shelter
I feel my time has come

PLEASE HEAL ME...
//In Flames - Delight and Angers

mmm den kändes passande.
finns många av in flames låtar som här o var känns passande numer.
men den som säger det hela bäst är nog Disconnected

"You receive what you give
And this is like nothing
I feel like shit
But at least I feel something"

Jag vet inte redigt vad dom vill säga med första delen...
men andra delen är pretty fucking spot on

Eller "Sleepless again"

"Sleepless again

I need to ease my mind
And kill what burns inside

Sleepless again

I can't win

Drain Me
Keep me in the dark
I don't want to take part
Prefer to be forever numb"

jaaaa. finns andra också. men det där räcker.

nej... det är inte... nej.
det mesta är faktist bara... fan. kort o gott.
en rediger hög med skit.
tristess, ångest, sorg, uppgivenhet och självförakt.
jag vill bara... få rätt på det, bli av med det. men vet inte hur. kan inte. sitter fast. som i ett jävla skruvstäd. rödglödgat och dekorerat med rosentaggar och skit.

fan... att fyra ord kunde sänka en så jävla mycket. fyra små jävla ord. What really burns me, är att jag låter dessa fyra små ord påverka mig så mycket. Jag borde vara starkare än såhär.
Utan att säga för mycket, jag är ändå en person som i mina snart 28 år på jorden har stått ut med en del skit. Det finns mycket jag klarar, kanske inte med ett leende och en axelryckning, men jag tar mig förbi det, på ett eller annat sätt.
men det här... Det finns inget som påverkar mig så hårt som det här. Som sänker mig så.
Fyra små jävla ord. i sig ganska betydelselösa, men som tillsammans skapade en rejäl spark i ansiktet, av en känga klädd i stål. rakt på, och rakt ner, rakt ner i skiten igen.
Dessa 4 ord som jag visste att jag snart skulle få höra. Jag var beredd på det. trodde jag. men... uppenbarligen inte. jag var beredd på den, på smällen, men inte dess styrka, dess intensitet. dess totala råa kraft som fullkomligt slog mig till marken och lämnade mig bryten, förstörd, oförmögen att resa mig upp.
fan.

Jaja... Förr eller senare hittar jag vägen ut. Tills dess ska jag bara klara av vägen dit.
Det finns dom som hjälper mig med detta. Och det är jag evigt tacksam för. Tack för att ni finns.