Jag satt häromdagen o läste min tidning, en dag som så många förut
o jag tänkte på alla dom drömmar man drömt, som en efter en har tatt slut
då såg jag en bild av en flicka, med en skadeskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen, så fort som hon någonsin kan
o hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben
o hon bönar o ber, o hon hoppas o tror, att det inte ska vara försent

flickan e liten, o hennes hår e så ljust, o hennes kind e så flämtande röd
o kråkan är klumpig o kraxande svart, o om en stund e den alldelles död
men flickan hon spinger för livet, hos en skadeskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet o värme, för det som är riktigt o sant
hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben
för hon vet att det e sant, det som pappa har sagt, att finns det liv äre aldrig försent

o jag började darra, i vånda o nöd, jag skaka av rädsla o skräck
för jag visste ju alldelles tydligt o klart, att det var bilden av mig som jag sett
för mitt hopp är en skadeskjuten kråka, o jag är ett springande barn
som tror det finns nån som kan hjälpa mig, som tror det finns nån som har svar
ja springer med bultande hjärta, jag springer på taniga ben
o jag bönar o ber, fast jag egentligen vet att det redan är alldelles försent

//Mikael Wiehe - Flickan Och Kråkan