här sitter man, som så många gånger förr, och funderar.
jag borde ha lärt mig att jag inte ska fundera, men jag gör det ändå.
jag funderar just nu inte på något vettigt, och borde sluta innan det blir vettigt, och allvarligt, för blire det så slutar det alltid med att jag sitter och förbannar mig själv och min egen existens, och självföraktet väller upp igen från dom håligheter i mig som det håller sig gömt.
när dom senaste månaderna av något som börjar närma sig lycka är som bortblåsta och allt det mörka kommer tillbaka, och jag börjar ifrågasätta varför jag ens försöker, varför jag håller mig kvar i det som är livet. en snabb spiral ner i det brinnande helvete som finns djupt i ens inre, med demoner som river och sliter i en, som får en att vilja ända allt.
en ständigt nedåtgående resa som snart slutar i tårar.
om man nu kunde släppa på trycket och faktiskt släppa ut det.
det går inte.
innan det hinner komma ut så börjar processen att svälja det, att stoppa undan det där det nu går.
det som inte går att stoppa undan omvandlas istället till ilska, den går att svälja, att stoppa undan, att lagra
men allt som finns, som har lagts på hög, växer ständigt. all ilska, all sorg, allt hat, allt självförakt, alla onda tankar ligger där och växer, och gror.
det blir svårare för var gång att svälja allt, och högen är snart för stor.
dagen närmar sig när allt exploderar, och allt kommer ut på en gång, istället för i kontrollerade doser, lite i taget, som vore att föredra.
jag kan bara be om att det bara är jag som står ivägen för explosionen när den kommer...

oh yes, here it is... här kommer allt tillbaka igen.