Kottarna protesterar

Sitter på jobbet och skriver detta. Kommer va senare när det publiceras. Mycket senare.

Men jag sitter här, och håller på att avlida. Jag skakar av trötthet, är fullkomligt utmattad, orkar inte ens försöka. Fem veckor av dålig eller ingen sömn alls börjar tära på mig. Rejält. Inatt sov jag inte alls.

I helgen lyckades jag sova sådär, men att sova hyffsat en natt i en soffa, hjälper inte upp flera veckor av för lite sömn.

Just nu sitter jag bara o stirrar på listan jag har att göra idag, men orkar knappt att lyfta telefonen för att försöka få tag på användarna. Ska ut till några snart, o det skall bli intressant o se hur det går, hur jag kommer förklara saker, om jag ens kommer lyckas komma dit. Hjärnan är bra tom just nu, och jag vet knappt vad jag skriver. Har knappt ögonen öppna så jag skriver på ren rutin. Jag vet vart tangenterna sitter, jag känner i fingrarna när jag skriver fel.

Det blir piller snart. Jag vill verkligen inte.
VAFAN! Pillerna använde jag när jag mådde dåligt. Jag mår inte dåligt. Jag är glad. Jag trivs med livet. Iaf så gott som jag kan trivas. Det är väl nåra få saker som fattas för att allt ska va perfekt, men… just nu så är det så gott det kan vara.

SÅ VARFÖR I HELVETE KAN JAG ITNE SOVA?!?!

Jag vet varför… egentligen. Men det känns så fel. Det borde inte påverka. Inte på det sättet.
Satan…

Jag vet ite hur jag ska kunna avhjälpa det heller… Jag vet verkligen inte hur det ska gå till.

Det enda jag vet är, att jag vill inte gå på piller, mer än några enstaka gång. Men som det verkar nu, så kommer det få bli en återkommande kur, och det är något jag är livrädd för….