Så, då var den här. Ännu en av kommersialismens högtider. Alla hjärtans dag. S:t Valentine's day.
Bläch.

Nu kommer säkert en del hävda att jag bara är bitter.
Ja, jag är bitter. Jag har funnit att det är förbittrande att under en sånhär dag utsättas för det, det konstanta pratet om kärlek och tvåsamhet. visst, jag har ingen. det har troligtvis väldigt mycket med det att göra. skulle säkerligen inte vara lika bitter om jag hade någon. Det nuvarande stadiet med att jag dessutom är olyckligt kär i någon gör det inte mycket bättre.
But still, det är något fel med nåt sånt här.
Ja, det är en kommersiell högtid, o sånt är alltid fel.
Men... Det är inte bara för ensamma den är helt åt helvete. Även för par så är den... sjuk.
För många tror jag, att det blir dagen när man ska visa kärlek. Det sätter press på en, för visar man itne kärleken nog, så kan det ju inte vara så att man älskar sin partner tillräckligt.
Ska det verkligen behövas en dag för det? kan man inte visa det ändå? vilken annan dag i veckan som helst? är det inte lite fel att man ska jobba som en gris, för att visa sin kärlek en dag om året, när det finns 364 dagar till att göra det på? Jag är mer för att visa sin kärlek på ett lite mindre sätt, men lite oftare.
Kärlek mellan 2 människor är något vackert, och inte något som ska vara kommersialiserat. Det ska köpas blommor, choklad, smycken, saker.
Kärlek är inte saker.
Det finns andra sätt att visa sin kärlek på. som att låta kärleken i sitt liv slippa hushållsarbete en dag om året. slippa laga mat. på något sätt visa att den är behövd och älskad, och imo finns det bättre sätt att visa det på än blommor som vissnar, choklad som snart är uppäten, smycken som snart hamnar bortglömda i en byrålåda.
sen tycker jag nog, att kärleken i ens liv förtjänar att få detta lite oftare en än gång per år. väldigt mycket oftare. oavsett kön. (jag skriver ur en killes perspektiv nu).
men nej, för att mammon skall få lite till, så ska vi matas i veckor innan, "köp det här för att visa att du älskar henne, ty köper du inte våran alltför dyra så älskar du henne inte på riktigt". oh fucking hell... som om man kunde sätta ett pris på kärlek.

sen har vi ju då den ensamma. SOm ser det här. som också matas med det, och troligtvis skulle vilja göra det här, även om den inser att hela dagen är överskattad, förfelad, förfulad och en kapitalistisk instutition, men det går inte.
Jag minns gymnasiet. Då det såldes rosor. Man gick till någon som satt nånstans, och sa att "den här personen i den här klassen vill jag ge en ros". och betalade en summa för det.
när dagen var över såg man många med minst en ros, ett par med ett flertal, men även många med inga alls.
och att stå där, och vara en av dom som inte hade någon ros alls i handen, gjorde att man började tänka. Man började jämföra sig själv med dom som hade minst en. Tittade på dom, och insåg att dom var smalare, snyggare, populärare, normalare, mer inne.
Det var inte direkt nån höjdare för självkänslan, och kändes lite som organiserad mobbing.
Hela dagen blir man påmind om att det alla hjärtans. I affärer, på tv, på internet, överallt. bara vetskapen om det hela gör att allt kännns lite rosaskimrande och puttenuttigt.
Men själv står man vid sidan om. man får itne komma in i det där rosaskimrande, man har en stor dörr i vägen, med en broilervakt framför som med barsk röst säger "DENIED!!"
Det känns lite som att... samhället gillar dig inte för att du inte har någon. Då räknas du inte. Du är konstig. En dag som den här.

Visst, man kan ge vänner kärleksbevis också. en ros eller 2 med ett kort som säger "jag älskar dig för att du är min vän" t.ex.
Men... nej. Det blir lika fel då. Varför ska man ha en dag till det för? jag kan säga när som helst till mina vännner, att jag älskar dom.
Det gör jag, och jag är helt säker på att dom vet det också. även om jag inte skickar nåra saker åt dom på alla hjärtans dag. eller öht.
min kärlek till dessa människor, kan inte värderas i saker. skulle jag köpa något åt dom som har samma värde som deras vänskap, som den kärlek jag känner för dom, så skulle jag behöva köpa hela universum, och det skulle ändå bara vara värt en promille av det sanna värdet.
Jag finner det helt enkelt bättre att visa det genom ord och handling.
Inte nu att jag inte skulle kunna ge något till mina vänner. Det är inte det att jag inte vill köpa något. men... det finns inget som kan komma i närheten av att visa hur jag känner.
Så jag försöker visa det på andra sätt istället.

Nej... jag tycker helt enkelt att den här dagen bör läggas ner. Inte för att jag har något emot kärleksbetygelser, men det är fel att viga en dag åt det, när man skall kunna visa det när som helst.
Man kan inte sätta ett pris på kärlek, kan inte värdera det i en låda overprized stabbig choklad, eller nåt jävla smycke från Guldfynd. men kapitalismen försöker ändå, och tyvärr lyckas den.

Allt medans ensamheten gnager...

Tjipp och välkomna till "Kniven mot strupen"
//Troll