22 år sen, men jag kan fortfarande inte... i can't let it go.

för drygt 22 år sen, satt jag på golvet hemma, och lekte med bilar, i hallen, jag satt precis vid trappen. Mor är i köket, bror minns jag inte, och far är på en fackkurs, nån vecka tidigare hade jag kommit hem efter att ha spenderat ett tag hos honom där.
Det ringer på dörren, mor går och öppnar och där står min farbror tillsammans med en man jag senare fick reda på var en präst.
Dom pratar lågmält, och helt plötsligt börjar mor att gråta. Jag visste inte då vad som fick mor att gråta, det enda jag visste var att jag blev rädd för att mor grät, och kvar satt jag.
nästa minne från den dagen är hur jag står och tittar på smörbyttan som farmor och farfar hade paraplyn och käppar i, och hörde hur folk grät ute i deras kök. Jag minns inte resan dit, har ingen aning om hur länge det har gått efter besöket hemma, och detta tillfälle. Jag tror jag hade fått veta då vad som hade hänt, för jag minns att jag står där i hallen, tittar på smörbyttan och gråter. Eller så gråter jag för att alla andra gör det, jag vet inte riktigt.
så... far är död.

oh emellanåt känner jag mig fortfarande som jag gjorde då, förvirrad och vilsen.

fan... jag hatar när jag kommer o tänka på det här.
det som fick mig att tänka på det var faktiskt Independence Day. när munchkin får reda på att hennes mor är död.
och när jag ser något sådant, ett litet barn som förlorar en förälder, så blir det alltid likadant. fuck...