YOU CAN KILL THE PROTESTER (can't kill!) YOU CAN'T KILL THE PROTEST!
YOU CAN MURDER THE REBEL (murder!) YOU CAN'T MURDER THE REBELLION!
//Anti-Flag - You Can Kill The Protestor, But You Can't Kill The Protest
oooh, när jag lyssnar på det här väcks nåt till liv i mig. Nåt som jag trodde hade dött för flera år sen och som jag sörjde.
rebellen i mig. Den som vill stå på barrikaderna, med ena handen knuten högt i luften, och med en BRINNANDE JÄVLA MOLOTOV I ANDRA HANDEN!! redo att kastas på alla som må stå ivägen för målet. Må det vara poliser, motprotestanter, nazister, moderater eller bara allmänt pack.
Underbara illusioner man hade som liten, innan samhället och världen krossade, malde ner till grus, byggde upp till en godkänd medborgare och fullständigt rövknullade en innan det upprepade proceduren ett par gånger.
Jag saknar förr.
Idealen jag hade då har jag fortfarande kvar, jag står för samma sak, anser samma sak om det mesta, är i grund samma person med samma tänk om allt. Men samtidigt är jag det som jag avskydde och aldrig tänkte bli. Konformerad och anpassad.
Jag saknar förr.
När jag ställde upp håret, drog på mig ett par söndertrasade jeans, en sliten t-shirt, ett par slitna kängor och fyllde armarna med nitar och en petflaska med sprit(eller vad jag nu fick tag på) och tog mig ner till där det nu var en spelning och röjde röven av mig.
Hjärtat har i större delen av mitt liv slått i D-Takt, men det är inte mycket av det som syns idag.
Jag saknar förr.
Successivt har nitarna blivit färre.
Jag tog av mig mina stora armband när jag började på Manpower och bar enbart små.
Jag tog av mig dom små när jag började på mitt nuvarande jobb.
Jag som aldrig skulle rätta mig i ledet, som alltid skulle vara den jag är, som benhårt höll på att "vill dom inte ha mig som jag är så kan dom ta sitt jobb o köra upp det i röven"
Jag insåg i vuxen, tråkig ålder att det itne funkade på det sättet.
Men jag saknar det.
Jag saknar förr.
Jag har kvar min frisyr, dock är den orakad och oskött. Jag har kedjor runt handlederna, och kängorna bärs var dag. Men frågan är när detta kommer försvinna. Jag hoppas på aldrig, men om några år kanske jag sitter där, korthårig o välfriserad, i slips, kostym och pressveckade byxor med skor som glänser som om dom hade blitt putsade med silver.
FY fan.
Nej... det händer aldrig. det ska det inte göra.
Don't get me wrong. Jag är tacksam för att jag har ett jobb, jag är tacksam för detjobbet jag har, för i samhället är det omöjligt att stå utanför om du skall kunna leva.
Men ändå. Jag saknar förr, saknar molotovdrömmar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Jag respekterar en idealist, en som står för vad han tycker och säger emot.
Fast måste man vara tvärtemot, måste man stå ut, måste det synas och höras hela tiden?
Jag ser mig själv som en idealist, en som står för vad hon tycker (det betyder dock inte att jag inte är beredd att ändra åsikt om man kan argumentera med mig) och jag säger ifrån när jag tycker saker och ting är åt skogen. Ändå lär du knappast se mig i trasiga jeans och nitar och tuppkam, och ännu mindre med en molotov i handen.
Måste man vara "konformerad" och "en i ledet" bara för att man (åtminstone synbart) väljer att rätta sig efter vissa spelregler? Är det förutsagt att man kommer smälta in i den grå massan bara för att man väljer att se ut på ett visst sätt och påverka på ett annat sätt än genom revolution? Jag klär mig propert och väljer hellre diplomati, förhandling (fast inte alltid kompromiss!) och "legala" och "accepterade" vägar till påverkan.
Kommer man inte längre om man är lite av båda?
Måste ens unikitet och egna vilja/åsikt "dö" och smälta samman med "den grå massans" bara för att man väljer att se "acceptabel" ut?
I mina ögon får man se ut (nästan) hur man vill, jag anser mig rätt öppensinnad och har sällan ratat nån för att den ser ut på ett visst sätt - isf snarare för ett visst beteende. Men så funkar inte samhället i övrigt, folk HAR fördomar och åsikter och vissa saker sticker alltid i ögonen på någon. Ser man ut på ett visst sätt så ÄR man så, sägs det. Så funkar människan, så funkar hjärnan - hur man än vill att det ska vara verkar det som att mänskliga hjärnan alltid kommer att sortera in ny information i fack som redan finns i ens referensram. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jocke berättade om en hårdrocksdokumentär, där amerikanska senaten (?) förfasade sig över hårdrock och metal och förknippade den med våld och mord och allt möjligt, sen kom Dee Snyder in och visade sig vara väldutbildad, nykter och tänkande akademiker och inte alls en sönderknarkad våldsförespråkare. Tror han tom var vegetarian....
Du är en modig risktagare iom att du står fast vid en klädstil, en frisyr, en stil oavsett miljö. Jag respekterar dig för det, men kommer inte respektera dig mindre eller anse dig annorlunda om du skulle välja en mer "neutral" approach för att förenkla för dig själv i vissa situationer. Sålänge du mår bra av det. Man kan välja tillfällen då man lever ut sin individualism och inte...
För övrigt skulle jag gärna sätta mig och diskutera såna här saker nån kväll i sällskap. Det är lite mentalt stimulerande och utvecklande att filosofera loss över några glas vin/några flaskor öl och få andras perspektiv på saker och ting. =)
Skicka en kommentar