Oh hell…
Idag är ingen bra dag alls.
Fick information igårkväll som rörde till det rejält.
Samtidigt som det gjorde mig väldigt glad, så sparkade det mig till marken med en känga helklädd i stål.
Det var 2 saker som sades, eller det var 2 saker som var huvudsaker. Det ena gladde, det andra sparkade.
Och nu vet jag inte… nu står jag villrådig. För samtidigt som jag vill le, så är det något som gnager inombords, rejält.

Det lämnade mig sömnlös inatt, funderandes på hur jag ska klara av det.

O där har vi något. Hur jag… det är INTE MIG DET HANDLAR OM! Jag är sekundär. Jag ska vara glad för att beslutet förmodligen är taget och det är klart hur det skall bli

Borde vara glad över att beslutet kommer, med största trolighet, skänka lycka.
ENBART
Nåt annat skall jag inte känna.
Men så kommer den egocentrerade delen av mig fram och visar sitt fula nylle, o frågar "men hur skall du klara det?" jag vet inte… jag vet inte…

Jag ser inte fram emot det kan jag säga, om det sker. Vilket det har stor chans att göra.

Well… det är så det är.
Jag skall, oavsett, ge en stöttande hand, när helst det behövs, hur länge det än behövs. Jag skall le för den lycka som kommer, och säga att jag är glad. För det är jag.

Men… jag hoppas jag ursäktas om jag fäller en tår eller två i hemlighet… när jag är ensam...

//stoffe